Det spekuleras just nu väldigt mycket på olika sociala medier (läs: min ansiktsbok och de jag följer på twitter och instagram) om det här med alla hjärtans dag. Ska man fira det? Ska man inte fira det? Måste man ursäkta sig om man firar det? Är man en oromantisk skit om man inte firar det?

 

Jag tycker att alla hjärtans dag är en väldigt kommersiell dag som mest ger ångest. Det sätter press på att 1. alla ska leva med någon och 2. att de som lever med någon måste göra något extrembra/fint/klatchigt/speciellt för annars är man dålig.

 

Men samtidigt är jag av den uppfattningen att alla dagar som innebär att man kan fira är dagar värda att fira. Som födelsedagar. Vissa hatar att fira sin födelsedag. Men inte jag eftersom det ger mig en anledning att anordna fest.

 

Dessutom behöver man inte hjärta någon annan för att fira den. Jag tror att alla hjärtans dag också kan vara dagen för högmod. Dagen när vi älskar oss själva. Högmod är en dödssynd, men varför då? Idag är dagen när jag älskar mig! Dagen att knäcka den där god-ölen bara för att man vill. Dagen att läsa den där sköna boken man försökt få tid för. Dagen att klä sig i de där snyggkläderna även fast det är vinter och man inte ska ut. Dagen att käka en god middag. Dagen att helt själviskt dyrka sig själv och sin kropp. Dagen att ha sex med sig själv. Varför måste alla hjärtans dag vara så traditionell?

 

Så idag ska jag fira kärleken med min pojkvän (väldigt stereotypt). Vi ska äta middag tillsammans och dricka bubbel. Vi ska ha massa sex. BARA FÖR ATT VI KAN!! BARA FÖR ATT ALLA HJÄRTANS DAG ÄR VÄRLDENS BÄSTA URSÄKT FÖR DET!!

 

Så beaka hjärtdagen!! Mys!! Drick lite gott vin!! Ta ett varmt bad!! Ha på dig de där skitfula men såååå bekväma trosorna!! Hjärta dig själv!!

 

Pussar!! <3

 

Ps. Här kommer lite högmod - Från mig till er! Ds.