Jag anser att alla människor är lika mycket värda. Vi är födda med ett inbyggt, okränkbart värde. Som ingen har rätt att förstöra, förringa eller strunta i. Och det här tycket jag gäller alla. Kvinnor. Män. Hen:s. Gamla. Unga. Medelålders. Normala. Onormala. Snyggarmade. Vanlig-armade. Benlös. Benig. Mullig. Ja, ni förstår. Oavsett våra yttre attribut anser jag att alla är lika mycket värda.

Men i min vardag, i din vardag, finns det de som inte tycker det. Ibland är det inte ens uttalat. Men vi som ngn gång varit där. Som av olika anledningar varken kan eller vill följa vad som normativt sett är "normalt". Vi vet. Vi vet hur det känns att outtalat vara exkluderad och inte lika mycket värd.

Igår när jag åkte hem från Uppsala hände det till exempel. En familj hamnade på platserna runt mig. Pappan visar sin yngsta dotter platsen bredvid mig och säger "Här är det ledigt". Dottern tittar på mina armar, synar de upp och ner. Med en äcklad blick vänder hon sig till sin pappa och säger "Jag vill inte sitta där". Pappan glor in sig på mina armar han med, vänder sig till dottern och säger "Jag förstår det, men du kan sitta där *pekar på en annan plats* så kan jag sitta här istället.

Det knöt sig i magen. Utan att de pratat med mig, eller ens uttalat pratat illa om mig, hade de kränkt mig. Jag blev handlingsförlamad. Det enda jag kunde göra var att stoppa i hörlurarna i öronen och flyta iväg i musiken till vi var framme i Stockholm och sedan komma ifrån de här vidriga människorna så fort som möjligt.

Sen började jag tänka. Jag blev behandlad som ett äckligt kryp. Dessutom ansåg min stolsgranne att det var en uppoffring att sitta bredvid det äckliga krypet. En stolsgranne utan kunskap eller kännedom om mig.

Mörka tankar växte sig stora på den redan oroliga självkänslehimlen. Men jag är ju handikappad. Jag kanske bara får förstå att det är så. Att folk inte alltid kan se på mig utan att känna äckel. Att folk anser att de gör ngt snällt när de låter ngn annan slippa min närvaro. Att mina armar, något jag skapades med, väcker avsky.

Sen tänkte jag vidare. Så fan heller!! Det här är jag. Och ingen har någon som helst rätt att syna och döma mig. Att värdesätta mig. För jag är ovärderlig. Precis som vem som helst. Det faktumet att mina armar på grund av en genetisk defekt bestämde sig för att inte växa klart ändrar inte på det. Jag kan göra allt som alla andra kan. Eller, jag kanske inte kan göra vissa uppenbara saker, som att spela basket, nå saker på höga hyllor eller bära tunga matkassar. Men det som räknas, att ha en personlighet. The brains. Att leva ett liv fyllt med kärlek från alla möjliga håll. Att bidra. Att få andra att växa och må bra. Att vara lycklig själv. Det kan jag. Det är däri värdet ska ligga; I den jag är och vad jag gör, och inte i det jag är.

Och jag tänker fortsätta hålla huvudet högt. Jag tänker fortsätta bära kortärmat och linnen. Små klänningar. Jag tänker fortsätta äckla idioter till de vänjer sig. Jag vägrar låta andra kuva mig och ta min medfödda värdighet ifrån mig. Jag är underbar som alla andra. Mina armar är underbara som alla andras. Men jag kommer alltid bry mig tillräckligt mycket för att reagera. Om inte på direkten så iaf i efterhand. För man får aldrig sluta reagera på äckligt beteende. För det är då sådant kommer vinna. Och om inte för min skull, måste jag göra det för framtida generationer. Så de kan leva i en värld där värdet inte räknas av för saker vi inte är, inte kan eller inte har, utan där vårt grundläggande värde är orubbligt oavsett, och där våra handlingar och vår personlighet är de enda måttstockarna för vad vi ska tycka om varandra.

Som Toralf Nilsson från Glada Hudik-teatern säger: "Man ska göra det man är bra på. Och man duger som man är". Och om en ensam person kan formulera så stora ord, så kan resten av oss göra den lilla uppoffringen att följa dem. För det är en uppoffring som bara lyfter utan att såra eller skada.