Idag är planen att vi ska in och gräva lite i det som är Nea. Som ni som känner mig vet, och ni som läser bloggen o tittar på mina bilder ser, så ser jag inte ut som alla andra. Alla är ju speciella på sitt sätt o har sitt eget, unika utseende, men alla är inte handikappade. Som jag. H A N D I K A P P A D. Jag har fått för mig att folk utan handikapp tycker att det här är lite jobbigt att prata om... Jag kan ha fel men det är den bilden man får när barn vill komma fram och prata om armarna men blir tystade av sina föräldrar.

Vi kan börja från början. Jag heter Linnea och föddes den 27e december 1989 (min födelsedag snart jue!!). När jag trillade fram insåg man snabbt att allt inte var som det skulle. Mina armar var korta o superkrokiga, riktiga ostkroksarmar. Självklart blev det lite tumult. Det var ju ingen som väntade sig en liten Nea med ostkroksarmar. Sen, när de kollade blodet som saknade ganska många blodplättar (det som gör att blodet koagulerar), o rätt personer som sett syndromet tidigare fick kika, insåg de att det nog var TAR jag hade.

TAR är en förkortning av Trombocytopeni Abcent Radius, alltså att det är knas med antalet trombocyter (blodplättar) och att radiusbenet i underarmen (det som stabiliserar upp tummen och handen) saknas. När jag föddes trodde man att jag skulle dö. Mina trombocytvärden var så låga att jag inte ens skulle klara av att skrika utan att drabbas av en dödlig hjärnblödning. När bäbisar skriker så får de små blödningar i hjärnan, det är normalt, men i och med mina låga värden fanns risken att min kropp inte skulle kunna reparerar blödningarna som andra bäbisars kroppar kan och att det skulle ta kål på mig. Det finns massvis med bilder från mitt första år, för mina föräldrar var osäkra på om jag skulle klara mig igenom det.

Efter första året så blev blodet mer och mer stabilt och det konstaterades att lilla jag skulle överleva. Nästa krux var armarna. De armarna jag har idag, och de jag hade då, är inte alls likadana. När jag föddes var de så böjda att tummen låg mot underarmen. Det var så tight att man fick pilla in en tvättlapp emellan för att kunna göra rent mina bäbishänder. Och så kunde man ju inte ha det. Det viktigaste är att man klarar sig så bra som man möjligtvis kan. Och med de armarna och händerna hade det aldrig gått. Så jag är opererad. Skönhetsopererad kan man säga ;) Nej, men operationerna gjordes både för att öka funktionen och räckvidden, men också för att det skulle bli snyggare. O enklare. Försök pilla igenom ostkroksarmar genom ärmen på en långärmad tröja så ska du se att det inte är så jävla lätt!!

Det är egentligen inte det tekniska jag vill ta upp här. För det kan man läsa sig till på ngn av de läkarsidor som finns om man googlar på TAR-syndromet. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är för att jag återigen har ledsnat på att det knappt finns ngn info på internet om att leva med tar. Självklart finns sidor där handikappade kan diskutera handikapp och hjälpmedel och liknande. Men de är så negativa. Så fruktansvärt negativa. Allt är jobbigt. Allt är hemskt. Och det är SÅ SYND OM DEM. Det är inte synd om mig. Visst har jag haft dippar när jag frågat "Varför jag?!". Men det är på inget sätt synd om mig. Hur kan det vara synd om mig med en fantastisk mamma och pappa? Med underbara syskon? Med släkt jag älskar och som älskar mig? Med ingift släkt som tagit emot mig med öppna armar? Med en fantastisk fästman? Med vänner att dö för? Med en utbildning? Med intressen? Det finns de som har det värre, jag lovar!!

Därför är det här inlägget en uppmaning. Till alla. Handikappade. Icke-handikappade. O allt däremellan. Att gå med i en rörelse. En rörelse som jag tänker skapa just nu i stridens hetta. Den är till för att man ska börja se det positiva i sitt liv. Vara tacksam för de fina sakerna man har. Och för att medlidande inte löser några världsproblem. Man kan gå med i den om man inte riktigt blev som det var tänkt. Om man blev exakt som det var tänkt. Oavsett. För ju fler vi är som peppar varandra, desto bättre är det.

Det är en uppmaning till alla med handikapp att sluta gnälla över sin situation. Ryck upp er för i helvete!! Vi, precis som alla andra, har bara ett liv o det är hemskt om det ska slösas bort på att vara bitter. Bitterhet hjälper inte. Problemlösning och positivt tänkande däremot, det är grejer som får världen att snurra lite snabbare.

Och dessutom; om jag med mina korta, konstiga armar (som enligt Jehovas är ett straff för min mammas synder), kan skaffa fästman, ha vänner, våga ge mig ut i livet, dansa mig svettig på krogen och trivas med mig själv, så kan vem fan som helst det!! Din lilla putmage eller fräknar eller din finne på näsan är ganska liten i jämförelse ;)

Så; Vilka är med mig?! Jag sa: VILKA ÄR MED MIG?!!! Jag hoppas att du är det. Jag ska hitta på ett fräsigt namn i eftermiddag. O en snygg logga ;)