Det är ju inte så.
Absolut inte.

Men just nu känner jag mig bortglömd o pinsamt övergiven.
Som den lite konstiga tjejen i 3a med knasiga kläder o eget sätt.
Som så gärna vill passa in, bjuder hem folk, fixar kalas.
Men som ingen egentligen kommer ihåg när de själva vågar göra något.
Som sätter det lilla klotet i rullning men som inte blir inbjuden när just den där lilla rörelsen har skapat så mycket gott.

Så är det ju säkert inte.
Men just nu känns det så.
Verkligen.