Inför Skaparen, Eller Vad Hon Nu Är.
Ska på studentskiva imorgon.
Det är "Lillebror" som ska ta studenten.
Så stor han har blivit.
Har man känt ungen sen han föddes är det klart man har storasysterkänslor!
O sen ska man på mottagning senare i sommar.
Herre Gud!
Jag som är så tokkänslig för fina stunder kommer ju grina som vanligt.
Men det ser jag fram emot.
Stora "Lillebror".
Älskar dig!
Ni märker hur jag blir!
Det var egentligen inte det här jag skulle skriva.
Anledningen till att jag tog upp skivan var att temat för den är "Barndomsminnen och Framtidsdrömmar".
Och jag skulle säga att sånna teman får en att börja tänka.
Vad har ni för minnen från en barndom?
Min barndom var en bra sån.
Skulle vilja beteckna den som ganska fantastisk.
Föräldrar som för det första är underbara i sig själva.
Sen underbara på det sättet att de valde att älska mig.
För det är det inte alla som skulle gjort.
Man älskar alltid sina barn.
Men de valde att älska mig så mycket att knasiga armar o skitdåligt blod inte var ett problem.
För det är jag dem evigt tacksam.
De visade mig att jag också har ett människovärde precis som alla andra.
Jag har alltid varit en Barbie-tjej.
En såndär rosa sak. Alltid i klänning.
Min mamma kunde få på mig byxor.
Om det var det enda sättet för mig att få ha klänning på mig.
Liten och rosa helt enkelt.
Skiljer sig inte så mycket från nu :P
När jag var liten hade vi katt. Jag älskar katter!
Vår katt jag hade när jag var liten hette Mini.
Vi var bästa kompisar.
Så bra kompisar att han var nära att kväva mig en natt.
Han låg på min mage (hela mig; han var stor, jag liten) och jag kunde inte andas.
Tänk er rubrikerna i Expressen dagen efter om inte mamma o pappa hört rosslanden från mitt rum ;)
Vad kommer jag mer ihåg?
Italiensemestrar som jag spenderade vid poolen och på min italienpappas axlar.
Just ja! Jag var ju rädd för vatten som liten.
Vågade inte släppa kanten förrän jag var 6 år gammal.
Min italienpappa heter Emidio.
Jag är inte döpt, men hade jag varit det hade han varit min gudfader.
Mina operationer.
Har vaga minnen från ångest när de skulle söva mig.
Kanske därifrån min dödsångest kommer.
Jag vill inte dö.
Är skiträdd för döden.
Jag har inte gjort allt jag inte vet att jag bara måste göra.
Jag vill bli gammal med folk.
Inte försvinna från dem.
Men operationerna (3 st) var nog nödvändiga för att jag skulle kunna klara mig så bra som jag gör.
Min gymnasietid.
Den var underbar.
Så fina människor finns inte!
Där hittade jag mig själv.
Om man nu kan säga att man på något sätt kan lyckas med det när man inte ens fyllt 20.
Men det gjorde jag.
En styrka, som nog funnits där jämt, fick blomma ut.
Jag träffade fel kille.
Det är först nu i efterhand som jag inser hur nära jag var att bli "en sån där tjej" som blir slagen av sin kille men som ändå inte lämnar honom.
Och jag vet hur fel det är att prata om tjejer i en sån situation med nedvärderande ord.
Hade det varit enkelt hade det inte funnits tjejer som blir slagna av sina pojkvänner.
Jag gjorde slut via sms.
Han ringde mig 3 gånger och skickade 1 sms.
Så mycket var jag värd.
Man ska glömma och förlåta.
Men en sak som är säker är att om jag stöter på honom idag vet jag inte vad jag gör.
Men jag har sett honom.
Och han är tunnhårig och tjock.
Rätt åt honom!
Sen träffade jag rätt kille.
Har du en gång träffat fel så vet du när du träffat rätt.
Han är underbar.
Och jag älskar att vara förlovad med honom.
Jag älskar att det alltid kommer att vara han och jag.
Sen får man ju inte glömma mina 3 fantastiska syskon.
Att vara storasyster är enormt.
3 personer som alltid kommer finnas för en.
Idag kanske de bits och gnuggar snor på dig, men sen kommer man ha världens stöd.
Har ni inte provat på syskon så rekommenderar jag det starkt!
Framtiden då?
Legaly Blond!!
Håll er på mattan bitches, för här kommer varje gubbsjuk advokatfarbrors största mardröm!
Jag ska bli den bästa åklagaren världen någonsin sett.
Sen vill jag gifta mig.
Ett stort påkostat bröllop.
Flådigt.
Men framförallt ett sånt bröllop där alla man känner och är relaterade till på något sätt kan komma.
Och där alla har roligt.
Där man får vara kvällens prinsessa, som äntligen får sin drömprins.
Barn.
Självklart!
O sen har jag ju lovat folk det.
Ingen kan föreställa sig hur jag ser ut, varken som gravid eller med ett småbarn på armen, så den synen måste man ju bjuda dem på någon gång i livet.
Sen så finns det något i mig som säger att jag ska ha barn.
Vem vet, de kanske kommer uträtta storverk?
Fast... Att bara leva är ett underverk i sig.
Djur.
Drömmen är en häst, en hund och gärna en katt.
Sen får man ju se hur det blir med den saken.
Men jag ska åtminstone har möjlighet att ha de tre varelserna i mitt liv.
Utan djur fungerar inte mitt psyke.
Det vissnar och dör.
Men mest önskar jag mig massa vänner.
Och en familj.
Som finns där i glädje och sorg.
I regn och solsken.
Som alltid vandrar med mig.
För livet är en väg.
Och utan vänner som följer med blir resan innehållslös.
Och jag vill, trots min dödsångest, vara nöjd när jag dör.
Hellre ångra saker jag gjorde än ångra att jag missade dem.
Känna att jag gick min väg.
Känna att det som hände var till någon nytta på något sätt.
Och sen när jag står där inför Skaparen eller vad hon nu är,
ska jag le och ta klivet ut i det okända.
Precis som jag gjorde när jag levde.
Kommentarer
Postat av: Kutin
HALLÅÅÅ
din kusin då? va? va? får inte jag va meeeeeed?
nänä.. jag älskar dig ändå!
Trackback
